Varje år anordnas MIK-Dagen av Kultur i Väst. Som vanligt var dagen fulladdad med intressanta och inspirerande föreläsningar som avslutades med en förhandsvisning av den prisbelönta regissören Sanna Lenkens ”Min lilla syster”.
Sociala medier isolerar snarare än utvidgar
Ulla Carlsson, professor vid Nordicom, Nordiskt Informationscenter för Medie- och kommunikationsforskning, vid Göteborgs universitet inledde med att tala om kopplingen mellan MIK och yttrandefrihet. Ulla har genom sina många år som verksam professor inom MIK-området tilldelats en unik Unesco-professur i yttrandefrihet, medieutveckling och internationell politik. Under MIK-dagen talade Ulla om sociala medier som identitetsskapande och att det aldrig har varit lättare att hitta information. Men det är också lika lätt att isolera sig från information och kunskap. Genom våra flöden på sociala medier kan vi aktivt välja till, men också ta bort flöden av information som inte överensstämmer med vår verklighetsuppfattning. På sikt kan de självvalda flödena leda till en minskad social sammanhållning och så även ett hot mot de samhälleliga strukturerna. Ulla menade också på att utbildning i medie- och informationskunnighet är eftersatt. Att vara tekniskt kunnig är inte detsamma som att vara medie- och informationskunnig.
Finkultur von oben är förlegat
Efter en dialog mellan Rakel Chukri, journalist och kulturchef på ”Sydsvenskan” och Terje Carlsson, huvudredaktör för ”SVT Opinion” och ordförande i föreningen ”Grävande Journalister” följde Martina Montelius. Martina, författare, regissör och teaterchef, lyfte finkulturens roll på ett högst inspirerande sätt. Martina menade på att finkulturen har image-problem och att den sprids bäst underifrån än ”von oben” som den främst gör idag. Vi ska inte heller underskatta barns förmåga att ta till sig kulturella yttringar. Mantrat att ge folk vad folk vill ha är falskt. Vi blir inte kommersiella konsumenter per automatik när vi föds utan vi programmeras för att bli det. Finkultur behöver inte vara svårt, vi måste bara vänja oss vid det samt måste vi låta barn få tillgång till mer kultur i unga år så får de större perspektiv avslutade Martina.
Brandtal av vår nya filmambassadör
Att inte vara rädd för barns känslor och förmågor var något som den färgstarka filmambassadören, dramatikern och professorn Suzanne Osten tog fasta på. Suzanne menade på att det finns en utbredd barnrasism – vi pratar mycket om vikten av kultur för barn, men vi gör inte så mycket för att nå dit. Det finns ett förakt för dem som inte kan prata. Suzanne delade med sig av sin forskning om hur sex-månaders bebisar visst har möjlighet att ta till sig kulturella intryck. Från det att vi föds till att vi är tre år formas vi som mest vad gäller kognitivt och emotionellt. När vi når åtta års ålder är vi ganska klara med formen. Suzanne avslutade sitt brandtal med att tydliggöra att vi bara behöver skydda barn från vissa verkligheter, men aldrig från berättelser. Om det är starka berättelser behöver vi istället vara närvarande och bearbeta intrycken tillsammans med barnen.
Fejkade mordhistorier är inte rocket science
Vikten av källkoll och källkritik blev vi varse om när Jack Werner från tidningen Metros ”Viralgranskaren” pratade om fejkade historier som får stor spridning på social medier. Vilka effekter får det när desinformation sprids som en löpeld? Jack berättade att syftet med ”Viralgranskaren” var att uppmärksamma ett försummat område, utbilda Metros publik i källkoll och källkritik samt att bevaka social medier inför valen 2014. När ”Viralgranskaren” släpptes fick den stor uppmärksamhet och vann 2014 års stora journalistpris för årets förnyare. Jack avslöjade ”Viralgranskarens” hemligheter genom att påtala att det inte är rocket science utan handlar om Google! Genom att ta isär en historias beståndsdelar och med några enkla sökningar på Google ges i de allra flesta fallen svaret på frågan om historiens sanningshalt.
Frågor som vi bör ställa oss är:
Är det för bra för att vara sant?
Hur är bilden?
Vilka är namnen?
Vad är det för plats?
Vilken tidpunkt?
Vad är det för källa?
Med dessa frågor som ständiga glasögon minimerar vi risken att vi utsätts för fejkade historier på nätet.
Att ta ansvar för vilka bilder vi reproducerar
Regissören, manusförfattaren och den nyligen Guldbaggebelönade Ruben Östlund delade med sig av sina intressanta tankar kring bildens betydelse i samhället. Han menar att filmen är bunden till konventionella regler som hämmar snarare än utvecklar. Begreppet rörlig bild är mer öppen och rak och blir på så vis mer effektiv.
Det som Ruben tycker är extremt intressant och vill påvisa i hans filmer är att vi är en imiterande varelse snarare än rationell. Vi är liksom filmen också bunden till konventionella regler. Vi är vana att saker och ting sker på vissa sätt och ska vara på vissa sätt och då gör vi allt för att upprätthålla den konventionen trots att det är fel. För att förtydliga visade Ruben ett klipp från brittiska BBC och en intervju med en IT-expert som visar sig vara en taxichaufför!
Ruben tog filmen ”Play” som utgångspunkt för att påvisa hur stereotypa bilder hämmar, men kan också ge fördelar. ”Play” bygger på på verkliga händelser i Göteborg där mörkhyade pojkar rånade andra killar på deras telefoner. Inför ”Play” läste Ruben över 60 olika rättegångsprotokoll där det tydligt visade sig att killarna som rånade spelade på den stigmatiserande rollen av en mörkhyad pojke. Ruben visste att filmen skulle bli kontroversiell, men ansåg att diskussionen som filmen skulle ge var av större vikt.
Ruben talade också om vikten att ta ansvar för vilka bilder vi reproducerar. Om vi reproducera en bild tillräckligt många gånger börjar vi härmar den. Vi går in i vissa roller. Här spelar media en oerhört stor roll. Det borde vila ett större ansvar på de som reproducerar bilder, anser Ruben som vidare talar om ett biouniversum. Istället för att man som regissör eller manusförfattare har en idé som man vill uttrycka finns det en press att man ska reproducera bilder som redan finns. Att kvinnan är ett sexobjekt och att män är hjältar är de två mest reproducerade bilderna i biouniversum. Ruben menar att vi i skolan borde lyfta fram bildens grundläggande mekanismer istället för att analysera filmens dramaturgi men framförallt börja ta ansvar för vilka bilder vi reproducerar.