Vad är det som är speciellt med film för riktigt små barn? Den alldeles färska Liten skär och alla små brokiga visas nu på bio. Stina Wirsén, som också gör film av de populära Vem-böckerna, jobbar i en tradition som är tydligt besläktad med de omdiskuterade Teletubbies som fick de som är tonåringar nu att leka “filmen” framför TV’n när de var i ett och ett halvt års-åldern.
I veckan träffade jag och min kollega genuspedagog Elizabeth Florez de 25 barnskötare, som deltar i Malmö stads satsning Språk Kommunikation och Förhållningssätt, för att prata filmpedagogik och strömmande media för små barn. Under kursen, som ges för fjärde läsåret i rad, brukar vi titta på Vem-filmerna. I höstens omgång valde vi även att se en snutt ur Liten skär för att diskutera varför och hur man kan se film i förskolan.
-Vi tittar inte på film på vår förskola, säger någon, inte utan en viss stolthet i rösten. -Barn ser så mycket film ändå!
Men vad är det för film barn ser? Och hur ser de film hemma? Det är långt ifrån alla barn som ser film tillsammans med någon vuxen och de där möjligheterna till samtal, bearbetning och interaktion med upplevelsen, som det pedagogiska sammanhanget kan rama in, finns det kanske inte tid eller kunskap till.
Våra barnskötare är rörande överens om att det finns barnfilm och barnfilm och ganska snabbt vidgas vårt samtal till en engagerande diskussion om hur man kan prata om döden och andra angelägna och svåra ämnen med barn. När små barn(liksom stora vuxna) ser en riktigt bra film är de i filmen. En film som berör, väcker känslor och minnen. I Vem-filmerna(handledning till Vem-filmerna hittar du här) liksom i Liten skär och alla små brokiga finns många många episoder som man kan “leka” efteråt. Man kan jobba med viktiga teman som hur är det att fylla år?, ballonger, varför smäller det?, olika väder, såpbubblor och vatten och hur känns det att höra till/ vara utanför?…
I radioklippet från “Barnkino” som sändes den 21 september finns ett starkt berörande inslag från när Majken Carnhede, drygt två år, gick på bio för första gången i sitt liv och såg filmen Liten skär och alla små brokig. Jag tycker att Majken på ett fantastiskt engagerat och nyanserat sätt ger röst åt mycket av det som även vi vuxna upplever i biomörkret.
Som bonus vädrar Kino också “blackface”-debatten som tagit fart på kultursidorna men det är en annan femma som har väldigt lite att göra med små barns starka filmupplevelser.